So if I survive, then I'll see you tomorrow
Det är så det är, och ni har ingen aning om hur jag mår. Och med det menar jag inte att "jag mår så dåligt att ni inte ens kan föreställa er det för ni har aldrig mått såhär dåligt", utan jag menar att ni inte vet det eftersom inte ens jag vet det. Jag kanske mår jättebra egentligen, om man jämför med alla människor som tar livet av sig. Jag ska inte ta livet av mig och kommer troligtvis aldrig någonsin göra det heller. Varför skulle jag göra det för, varför skulle jag utsätta min familj, släktingar och vänner för det? Nä. Och sen är jag ju en fegis också. Jag bara klagar och klagar, men jag lyfter inte ett finger för att försöka ändra mitt liv. Jag vet inte ens om jag vill. Kanske är jag så trasig som jag verkar vara ibland. När jag drömmer saker, vaknar och kan behöva en timme eller mer för att inse att drömmen var det som inte var på riktigt, inte verkligheten som jag först trodde.
Imorse drömde jag att hela världen gick under. Ångesten i drömmen var intensivare än någon känsla jag känt på minst ett år. Det var obehagligare än själva känslan i sig. Jag har tänkt så mycket på döden den senaste tiden. När min lillasyster ramlade i trappan förra veckan, då var jag övertygad om att hon skulle dö. Jag var övertygad om att det var mitt fel också. Det är jag fortfarande. Sekunden innan hon ramlade tänkte jag "jag borde hålla i henne, tänk om hon ramlar". Såna tankar har jag hela tiden. Fast hittills är det inte direkt någon som tagit dem på allvar. Det här var iofs första gången det faktiskt hände någonting. Och jag tror inte att det var ett sammanträffande. Pappa åkte in till akuten för några dagar sedan. "Det kanske är någonting allvarligt, han kanske dör.." tänkte jag. Han har inte fått åka hem än. Han var nära att få blodförgiftning. Jag börjar bli rädd för mig själv, rädd för att tänka saker. För vad någon läkare eller någon annan än säger kan de inte övertyga mig om att det INTE är mitt fel. Jag orkar inte mer. Men det säger jag alltid. Och uppenbarligen orkar jag hur mycket som helst, för jag har inte ens varit i närheten att göra slut på skiten, inte en enda gång..
Försöker så gott jag kan, men det vore enklare om jag var kändis
Somnade på soffan idag, igen. Slutade äta min antidepressiva medicin för några dagar eller några veckor sen, och de senaste dagarna har jag varit obeskrivligt trött. Sover minst tolv timmar, och vaknar inte på morgonen trots att solen lyser in genom fönstret, rakt i mitt ansikte, från 5-6 på morgonen. Jag bara ligger där och lider och försöker vända bort huvudet.
Såg ett program om barnslavar i nåt land, en del av mig önskade att vi hade haft sånt i Sverige också när några barn skrek i trappuppgången och smällde i dörren flera gånger. Jag har verkligen blivit cynisk, jag hatar nästan allt. Det är inte okej i min ålder, var det någon som sa nån gång. Nä, men vore det inte enklare om saker inte var så värdelösa och lätta att störa sig på?
Förlåt, har en negativ dag idag. Lite sådär speciellt negativ.
Såg nåt på tv nyss, nån sorts kortfilm, Juiced hette den. En tjej och en kille som åt frukt tillsammans. Sen var de på nån fest, och där åt tjejen frukt med en annan kille. Den första killen blev jätteledsen, förstår honom. Hade inte velat att någon jag gillade åt frukt med en annan tjej. Fast sen blev han bjuden på frukt av en annan tjej. Om du inte fattat det än symboliserade frukten kyssar, hångel, sex, ungefär. Gillar såna där störda saker. Vill kalla det konst. Antar att det är vad det ska föreställa också. Antar att jag är konstnärlig. Eller bara konstig. Det kanske är samma sak?
Undrar vad det är för jävla skit jag sitter och spyr ur mig, ska verkligen försöka bli på bättre humör. Ska tröstshoppa för en tusenlapp på Lagerhaus webshop. Det enda som gör mig på bättre humör nu för tiden är att shoppa inredning. Materialism sure is my cup of tea.
Internationella icke-jämställdhetsdagen
Om ni inte vill att kvinnor ska behandlas annorlunda än män, varför då komma på en sån idiotisk jävla grej som den här dagen?
Från och med nu ska jag varje år denna dag klä mig i enbart svarta kläder och sörja mänsklighetens avsaknad av intelligens.
JA, jag stör mig något oerhört på ALLT. Nu vet du det.
Jävla mellanmjölk, vill inte drunkna i dig
Chania frågade precis om jag inte skulle komma ned till Skåne en helg. MEN JA, KLART SOM FAN JAG VILL. Problemet är ju bara att hur jävla mycket jag än vill verkar jag inte klara av det. Det är väl ingen nyhet att det är svårt att göra saker man inte vill. Som att gå upp till skolan halv sex på morgonen, medans det går jättebra att gå upp halv fyra om man ska göra någonting man vill göra. För mig är det lättare att ta mig upp till skolan! Det är fel på mig, alla fel, fler än man kan räkna till.
Nu har jag ingenting mer att spy ut. Men det gör inget för nu har jag åtminstone skrivit NÅGOT istället för INGET!
Do you ever....
Well screw this
I figured, I don't even wanna write my posts in Swedish. I mean, I would like everyone to be able to read the things I write, but I think that if you've grown up in Sweden, where everybody gets/has to go to school and learn English, you should at least briefly be able to understand this. And I think writing only in English would improve my language a lot. Sure, I do understand most English, but I was self taught with a tiny bit of help from school for a loooong time, but now, I believe I'm past the point where they can help me anymore, since they actually don't know much more English than me. Blah blah blah.. Well, this wasn’t really as interesting as it could have been. I guess I have to drag myself to my bed now if I want to be able to wake up in time tomorrow so I can continue all the meaningless stuff I do every day. I’m already three hours late for bed…. So, goodnight I guess!
1/1-12
Since it's the first day of a new year today, I was thinking that maybe I should bring my blog back to life. Yesterday I decided to make that one of my new year's resolutions, that I'd start blogging again. It's one of the few things I came to think about since I've already quit smoking and drinking. Another thing I really ought to promise myself is to start working out. Actually, I don't think I have a choice since I've gained more than 13 pounds.. And although I might need it, it doesn't look good to have a totally shapeless body, kinda like a Barbapapa. When I'm really skinny, at least I have a waist and a butt, but it seems like all the weight I put on end up around my waist and below my butt, and it makes my body look really weird. Another thing I've promised myself is that I'm gonna improve my english. Since one of the reasons I was thrown out of school was that I couldn't speak english. I don't have any major problems understanding and writing english, but when it comes to speaking I get so insecure I can't utter a single word. Also, from now on I'm going to write my blog posts both in english and swedish.
nej men, så tokigt
Nu är det nästan exakt en månad sedan mitt senaste blogginlägg, och det kommer nog inte bli så många mer i sommar. Jag borde verkligen gå och lägga mig, men jag har varit ute och druckit i nästan en vecka nu. Jag var full i söndags, tisdags, onsdags, fredags och lördags.. Det har varit både skönt och hemskt. Skönt eftersom jag har sluppit vara hemma. Men bästavän och några till personer ser ned på mig nu, för att jag inte klarar av att vara hemma och få panikångestattacker. Men det förstår ju inte de. Just nu är jag bara en barnslig alkis för dem..
Om bara några timmar kommer mitt liv troligtvis göra en 90° vändning i en av två riktiningar. Jag kommer förhoppningsvis få besked om ifall jag får lägenheten eller inte. Får jag den kommer jag bli helt manisk, då åker jag hem till en vän och firar med en grogg. Får jag den inte åker jag hem till samma vän och deppar med en grogg. Eller två, eller tre, eller.... Ni fattar. Då kommer jag få vara med om ännu en lång depression. Det är så oerhört löjligt. För jag bestämde mig ju för att inte hoppas på någonting. Men jag har inte kunnat låta bli att hoppas lite, lite.. Så jag antar att jag måste ha någon timmes sömn innan jag måste väcka mamma och be henne ringa samtal åt mig. Vi hörs när vi hörs..
datum vet jag inte vilket det är nej
21/6-11
imorgon..
Och på fredag ska jag till vårdcentralen och skriva in mig för drogscreening.. Jag blir så trött i hela kroppen bara jag tänker på det. Jag vet hur mamma tänker. Hon vill ju självklart att jag ska vara drogfri. Det hon inte har tagit med i beräkningarna är att jag hatar alkohol. Hon borde egentligen låta mig gå på AA-möten om hon är orolig för min hälsa. Senast jag drack, hur slutade det? Halvt medvetslös, spydde på min säng, behöver jag säga mer..? Det är mer regel än undantag när jag dricker. Två gånger i hela mitt liv har jag fått problem när jag rökt, dock ingenting allvarligare än illamående och hallucinationer. Ändå ringer hon till soc och säger att hon är orolig för mig när det gäller droger, kvällen efter att jag varit ute och supit sönder mig. Var var jag, jo, jag hatar alkohol. Drogtester innebär att jag inte kan röka, och jag har ingen lust att dricka mer än någon gång i månaden. Vad är mina alternativ då? De flesta kan nog räkna ut det utan större svårigheter.. Jag är ingen junkie, jag behöver inga "droger", men precis som vanliga ungdomar vill ut och festa, dricka alkohol, så vill ju jag också festa, fast utan alkohol..
Natti
14/6-11
Och nu kommer mamma hem vilket innebär att jag måste ljuga och säga att jag har ätit, och jag hatar att ljuga.
Dysmorfofobi
jag är en ond cirkel
Min bästa egenskap: En otrolig självinsikt
Min sämsta egenskap: Oförmåga att förändra mig