rumas

Tänker att jag får spy galla hur mycket jag vill här, jag tvingar ingen att läsa skiten. Så nu ska jag göra det, nu ska jag VERKLIGEN göra det. De senaste fyra åren av mitt liv har inte varit mycket mer än ett passivt självmord. Det är som en ond cirkel jag inte vet hur jag ska ta mig ut ur. Och ja, jag skyller det på många fler saker än mig själv. För jag har så jävla svårt att tro att jag skulle välja det här livet om jag vetat i förväg var jag skulle hamna. Jag ser ned på mig själv av fler anledningar än en. För att jag lever på soc. För att jag har asperger. För att jag är 182 cm lång och mer maskulin än de flesta tjejer jag känner. För att jag är en jävla fegis. För att jag saknar självkontroll till den grad att jag inte bara har bakisångest dagen efter utan minns sakerna jag gör på fyllan i flera år och ångrar dem mer och mer för varje sekund som går.

Det är så det är, och ni har ingen aning om hur jag mår. Och med det menar jag inte att "jag mår så dåligt att ni inte ens kan föreställa er det för ni har aldrig mått såhär dåligt", utan jag menar att ni inte vet det eftersom inte ens jag vet det. Jag kanske mår jättebra egentligen, om man jämför med alla människor som tar livet av sig. Jag ska inte ta livet av mig och kommer troligtvis aldrig någonsin göra det heller. Varför skulle jag göra det för, varför skulle jag utsätta min familj, släktingar och vänner för det? Nä. Och sen är jag ju en fegis också. Jag bara klagar och klagar, men jag lyfter inte ett finger för att försöka ändra mitt liv. Jag vet inte ens om jag vill. Kanske är jag så trasig som jag verkar vara ibland. När jag drömmer saker, vaknar och kan behöva en timme eller mer för att inse att drömmen var det som inte var på riktigt, inte verkligheten som jag först trodde.

Imorse drömde jag att hela världen gick under. Ångesten i drömmen var intensivare än någon känsla jag känt på minst ett år. Det var obehagligare än själva känslan i sig. Jag har tänkt så mycket på döden den senaste tiden. När min lillasyster ramlade i trappan förra veckan, då var jag övertygad om att hon skulle dö. Jag var övertygad om att det var mitt fel också. Det är jag fortfarande. Sekunden innan hon ramlade tänkte jag "jag borde hålla i henne, tänk om hon ramlar". Såna tankar har jag hela tiden. Fast hittills är det inte direkt någon som tagit dem på allvar. Det här var iofs första gången det faktiskt hände någonting. Och jag tror inte att det var ett sammanträffande. Pappa åkte in till akuten för några dagar sedan. "Det kanske är någonting allvarligt, han kanske dör.." tänkte jag. Han har inte fått åka hem än. Han var nära att få blodförgiftning. Jag börjar bli rädd för mig själv, rädd för att tänka saker. För vad någon läkare eller någon annan än säger kan de inte övertyga mig om att det INTE är mitt fel. Jag orkar inte mer. Men det säger jag alltid. Och uppenbarligen orkar jag hur mycket som helst, för jag har inte ens varit i närheten att göra slut på skiten, inte en enda gång..

Köpte ett paket cigaretter idag, så onödigt, för egentligen röker jag inte ens. Det smakar så jävla äckligt, det luktar så jävla äckligt, det är så jävla dyrt, ett jävla slöseri med pengar bara, men jag kände mig så jävla tom. Ända sen jag lade av med allt, knark, sprit, och cigaretter, så har jag ingenting att trösta mig med. Hur dåligt jag än mår vill jag inte dricka, knarka, eller röka. Jag vill ha kontroll. Även om jag egentligen inte har det, då hade jag inte legat och sovit på min soffa på dagarna. Men jag förstår inte varför folk väljer att inte ha kontroll frivilligt? Fast å andra sidan är de väl inte alls som mig.

Somnade på soffan idag, igen. Slutade äta min antidepressiva medicin för några dagar eller några veckor sen, och de senaste dagarna har jag varit obeskrivligt trött. Sover minst tolv timmar, och vaknar inte på morgonen trots att solen lyser in genom fönstret, rakt i mitt ansikte, från 5-6 på morgonen. Jag bara ligger där och lider och försöker vända bort huvudet.
Såg ett program om barnslavar i nåt land, en del av mig önskade att vi hade haft sånt i Sverige också när några barn skrek i trappuppgången och smällde i dörren flera gånger. Jag har verkligen blivit cynisk, jag hatar nästan allt. Det är inte okej i min ålder, var det någon som sa nån gång. Nä, men vore det inte enklare om saker inte var så värdelösa och lätta att störa sig på?

Förlåt, har en negativ dag idag. Lite sådär speciellt negativ.

Såg nåt på tv nyss, nån sorts kortfilm, Juiced hette den. En tjej och en kille som åt frukt tillsammans. Sen var de på nån fest, och där åt tjejen frukt med en annan kille. Den första killen blev jätteledsen, förstår honom. Hade inte velat att någon jag gillade åt frukt med en annan tjej. Fast sen blev han bjuden på frukt av en annan tjej. Om du inte fattat det än symboliserade frukten kyssar, hångel, sex, ungefär. Gillar såna där störda saker. Vill kalla det konst. Antar att det är vad det ska föreställa också. Antar att jag är konstnärlig. Eller bara konstig. Det kanske är samma sak?

Undrar vad det är för jävla skit jag sitter och spyr ur mig, ska verkligen försöka bli på bättre humör. Ska tröstshoppa för en tusenlapp på Lagerhaus webshop. Det enda som gör mig på bättre humör nu för tiden är att shoppa inredning. Materialism sure is my cup of tea.

"Internationella kvinnodagen", är det det här ni kallar jämställdhet? Förstår inte hur ni kan sova om nätterna. Var är den internationella mansdagen? Det är ett sånt JÄVLA tjat, HELA TIDEN, om att män och kvinnor ska behandlas lika. Men gör de det? Nej. Varför inte? Är det männens fel? Ja, troligtvis. Alla män är svin. Därför är det väl klart att de inte förtjänar en egen dag. De har ju alla andra... dagar? Kvinnor däremot är perfekta, kvinnor gör aldrig fel. De måste få en egen dag för de är så speciella och underbara och förtjänar extra uppmärksamhet och.. HAAAAAAAAAAAAAAALLÅÅÅÅ, märkte ni vad som hände nu?
Om ni inte vill att kvinnor ska behandlas annorlunda än män, varför då komma på en sån idiotisk jävla grej som den här dagen?

Från och med nu ska jag varje år denna dag klä mig i enbart svarta kläder och sörja mänsklighetens avsaknad av intelligens.

JA, jag stör mig något oerhört på ALLT. Nu vet du det.

Screw you, world. Nu skiter jag i vad det står i de gamla inläggen här. Ska sluta vara en sån jävla perfektionist, för när jag är det får jag ingenting gjort. Så, nu SKA jag blogga. För jag gör absolut ingenting på dagarna. Om man inte räknar med att jag drömmer då. Drömmer så jävla mycket mer än jag lever. Tror mer på den verkligheten än den verkliga verkligheten.

Chania frågade precis om jag inte skulle komma ned till Skåne en helg. MEN JA, KLART SOM FAN JAG VILL. Problemet är ju bara att hur jävla mycket jag än vill verkar jag inte klara av det. Det är väl ingen nyhet att det är svårt att göra saker man inte vill. Som att gå upp till skolan halv sex på morgonen, medans det går jättebra att gå upp halv fyra om man ska göra någonting man vill göra. För mig är det lättare att ta mig upp till skolan! Det är fel på mig, alla fel, fler än man kan räkna till.

Nu har jag ingenting mer att spy ut. Men det gör inget för nu har jag åtminstone skrivit NÅGOT istället för INGET!

....get so upset with yourself and jealous of other people that you feel like you can't breathe and have to puke?

Eftersom det är den första dagen på ett nytt år idag, tänkte jag att jag kanske skulle försöka väcka min blogg till liv igen. Fick nämligen för mig att jag skulle kunna ha det som ett nyårslöfte, att börja blogga igen alltså. Det var en av de få sakerna jag kom på, eftersom jag redan har slutat röka och slutat dricka. En sak jag verkligen borde lova mig själv är att jag ska börja träna. Jag har egentligen inget val eftersom jag har gått upp sex kilo på några veckor.. Och även om det kanske behövs så är det inte snyggt att inte ha några former alls, som en Barbapapa ungefär. När jag är väldigt smal har jag åtminstone en midja och en rumpa, men det verkar som att allt jag lägger på mig hamnar just runt midjan och nedanför min rumpa, och det gör att jag ser väldigt, väldigt konstig ut. En annan sak jag lovat mig själv är att jag ska bli mycket bättre på engelska. Eftersom en av anledningarna till att jag blev utslängd från skolan för några veckor sedan är att jag inte kan prata engelska.. Jag har inga större problem med att förstå och skriva engelska, men jag är så osäker när det kommer till att prata att jag inte kan få fram ett ord. Dessutom tänker jag f.o.m. nu skriva mina blogginlägg både på engelska och svenska.

Since it's the first day of a new year today, I was thinking that maybe I should bring my blog back to life. Yesterday I decided to make that one of my new year's resolutions, that I'd start blogging again. It's one of the few things I came to think about since I've already quit smoking and drinking. Another thing I really ought to promise myself is to start working out. Actually, I don't think I have a choice since I've gained more than 13 pounds.. And although I might need it, it doesn't look good to have a totally shapeless body, kinda like a Barbapapa. When I'm really skinny, at least I have a waist and a butt, but it seems like all the weight I put on end up around my waist and below my butt, and it makes my body look really weird. Another thing I've promised myself is that I'm gonna improve my english. Since one of the reasons I was thrown out of school was that I couldn't speak english. I don't have any major problems understanding and writing english, but when it comes to speaking I get so insecure I can't utter a single word. Also, from now on I'm going to write my blog posts both in english and swedish.

Stilmallen bråkar med mig, så tyvärr finns det ingen meny just nu. Jag har varken ork eller lust att göra någonting åt det nu, men det löser sig senare.

Nu är det nästan exakt en månad sedan mitt senaste blogginlägg, och det kommer nog inte bli så många mer i sommar. Jag borde verkligen gå och lägga mig, men jag har varit ute och druckit i nästan en vecka nu. Jag var full i söndags, tisdags, onsdags, fredags och lördags.. Det har varit både skönt och hemskt. Skönt eftersom jag har sluppit vara hemma. Men bästavän och några till personer ser ned på mig nu, för att jag inte klarar av att vara hemma och få panikångestattacker. Men det förstår ju inte de. Just nu är jag bara en barnslig alkis för dem..

Om bara några timmar kommer mitt liv troligtvis göra en 90° vändning i en av två riktiningar. Jag kommer förhoppningsvis få besked om ifall jag får lägenheten eller inte. Får jag den kommer jag bli helt manisk, då åker jag hem till en vän och firar med en grogg. Får jag den inte åker jag hem till samma vän och deppar med en grogg. Eller två, eller tre, eller.... Ni fattar. Då kommer jag få vara med om ännu en lång depression. Det är så oerhört löjligt. För jag bestämde mig ju för att inte hoppas på någonting. Men jag har inte kunnat låta bli att hoppas lite, lite.. Så jag antar att jag måste ha någon timmes sömn innan jag måste väcka mamma och be henne ringa samtal åt mig. Vi hörs när vi hörs..

Varför är min hjärna ungefär lika funktionerande som en överkörd katt? Gjorde det igen, jag tror att någon gillar mig lite för mycket.. Och som om inte det vore nog skulle jag behöva en extra dag att bara vila innan den här helgen. Men det är bara att ta på sig partyfacet och köra!

När man har ett BMI på 16 och inte har ätit på nästan 24 timmar blir man full på en, två, tre starköl. Jag verkar vara oförmögen att hålla mig tyst längre än två minuter i vaket tillstånd. Jag blir gärna förolämpad om det innebär att jag slipper vara utanför. Blir ledsen när jag vet att någon är ledsen på mig, men inte vet varför. Bloggen lär bli rätt bortglömd den närmaste framtiden, åtminstone tills jag får veta om jag får lägenheten eller inte. Dödstrött och ska dessutom upp imorgon. Hörs när vi hörs.

..ska jag gå upp tidigt och sminka mig och allt sånt där jobbigt, för jag måste hämta mina saker i skolan. Hoppas på att Jimmy har lust att träffa mig. Orkar åtminstone inte vara här hemma. Jag ber snart till Gud för att få den förbannade lägenheten.. Jag sitter som på nålar, väntar på smset från V om att han har flyttat ut, väntar på att få veta vad hyresvärden tycker. Det känns som att mitt huvud ska gå i småbitar.

Och på fredag ska jag till vårdcentralen och skriva in mig för drogscreening.. Jag blir så trött i hela kroppen bara jag tänker på det. Jag vet hur mamma tänker. Hon vill ju självklart att jag ska vara drogfri. Det hon inte har tagit med i beräkningarna är att jag hatar alkohol. Hon borde egentligen låta mig gå på AA-möten om hon är orolig för min hälsa. Senast jag drack, hur slutade det? Halvt medvetslös, spydde på min säng, behöver jag säga mer..? Det är mer regel än undantag när jag dricker. Två gånger i hela mitt liv har jag fått problem när jag rökt, dock ingenting allvarligare än illamående och hallucinationer. Ändå ringer hon till soc och säger att hon är orolig för mig när det gäller droger, kvällen efter att jag varit ute och supit sönder mig. Var var jag, jo, jag hatar alkohol. Drogtester innebär att jag inte kan röka, och jag har ingen lust att dricka mer än någon gång i månaden. Vad är mina alternativ då? De flesta kan nog räkna ut det utan större svårigheter.. Jag är ingen junkie, jag behöver inga "droger", men precis som vanliga ungdomar vill ut och festa, dricka alkohol, så vill ju jag också festa, fast utan alkohol..

Natti

Mätte nyss min midja, 63 cm. Seriöst, den var 67 eller 68 cm senast jag mätte. Jag vill att den ska vara såhär alltid..

Kanske börjar mitt självhat gå lite för långt nu. Jag vill slita loss mitt ansikte när jag ser mig i spegeln. Jag vill bryta vartenda ben i min kropp och slänga den någonstans där ingen någonsin kan hitta den. Det finns ingenting som ens ser "okej" ut på mig. Mina öron är asymmetriska. Mina ögonbryn är asymmetriska. Mina bröst är asymmetriska. Mina ögon är asymmetriska. Mina händer är asymmetriska. Till och med mina läppar är asymmetriska, hur nu det går ihop. Min näsa och nästipp är för breda, näsbenet behöver slipas ned. Min mun sitter jättelångt ned i ansiktet. Jag har kinder som en hamster, trots att jag har ett BMI på 16,3. Jag behöver lyfta ögonbrynen och operera ögonlocken. Ska jag ens börja med min kropp? Jag har inga tuttar. Jag ser ut som ett benrangel. Alla kläder sitter skitfult på mig och jag känner mig som en fånge i någon annans kropp. Jag känner mig långt ifrån feminin med mina jättestora händer och avsaknad av kvinnliga former. Och det värsta av allt, min längd. Jag vill kunna ta på mig ett par riktigt snygga skor när jag ska ut, utan att behöva bli 195 centimeter lång. Jag har fått tillbaks mina ätstörningar verkar det som. Min magsäck har krymp, och jag äter på sin höjd två gånger om dagen. Att få i mig en för mig normalstor portion tar mer än en timme. Jag är påväg nedåt, jag vill inte falla ned igen, slå sönder mig och halta tillbaks till någonting jag faktiskt kan kalla ett liv. Varför blir det såhär, undrar jag ibland. Men hittills är det ingen som kunnat ge mig ett bra svar på den frågan....

Jag livnär mig på uppmärksamhet. Det spelar ingen roll om den är bra eller dålig. Jag behöver den för att kunna leva. För att inte behöva krypa ihop i fosterställning och fly verkligheten. Varför är jag sån?

Min bästa egenskap: En otrolig självinsikt

Min sämsta egenskap: Oförmåga att förändra mig

..jag glömde skriva att jag var och "kollade" på lägenheten. Det var ju inte supermycket att se, eftersom den inte är jättestor. 36 kvm om jag inte minns fel. Av de tre timmarna jag var där spenderades mer än två framför en film. Fick veta att han är en lika stor Alien-nörd som jag, AVP2 såg vi på, jag mindes nästan ingenting av handlingen sen förut, så det var som att se den för första gången. Det är en härlig grej med mitt minne. Det enda positiva jag kan komma på. Att jag kan se en film utan att minnas någonting av den senare. Då kan jag se den två-tre gånger istället för bara en! Men tillbaks till lägenheten, den är det bästa jag kan tänka mig. Den är tillräckligt stor för att jag ska kunna möblera som jag tänkt mig, den ligger i "centrum", den är billig, och viktigast av allt, det går att spela musik/festa etc utan att grannarna bryr sig. Så perfekt. Men jag vet inte ännu, ifall jag får den eller inte. Men jag håller tummarna så hårt jag bara kan.