rumas

Har gått upp och lagt mig, redan.. :( Jag måste skärpa mig snart. Fast jag kan liksom inte riktigt vända tillbaks dygnet, hur mycket jag än försöker. Även om jag går upp halv sju på morgonen och försöker lägga mig vid tio i flera veckor, vill jag ändå alltid vara vaken på natten. Mamma säger att jag är en nattmänniska. Min mamma säger många saker, och ofta får hon skit för det. Inte bara så att hon hör det heller. Hon läser böcker, böcker som handlar om såna som mig. Hon tar reda på en massa saker om mina diagnoser och hittar nya saker. Och sen förstår hon mig också. Alldeles för mycket. Hon skäller nästan aldrig på mig. Hon suckar ofta, men skäller inte. Hon förstår mig om jag av någon för andra människor oförklarlig anledning inte vill gå ut ur huset, eller ringa till någon, eller betala i en affär. Och det är inte bra alls, tycker en del. Och jag förstår hur de tänker. Min mamma curlar mig någonting oerhört. Och det känns inte alltid bra, ibland (ofta) skulle jag behöva någon som sade till mig på skarpen och skällde ut mig. Men jag vill inte att min mamma ska behöva ha den rollen i mitt liv. Eftersom jag har så svårt för en del saker så blir jag antagligen mycket argare när folk säger åt mig än vad andra "ungdomar" blir. Och jag vill inte bli så arg på mamma. Det räcker med att jag får lust att smälla till min älskade mormor flera gånger om dagen när jag är där och måste plugga.. Det är jobbigt. Nåt som är ännu jobbigare är att jag inte kan skriva mycket längre nu. Mobilbloggar. Så, godnatt.