rumas

Han ringde nyss. Vi pratade, länge. Jag känner mig så kluven. En del av mig ville bara upprepa om och om igen hur mycket jag älskar honom, att han är min framtid och att jag vill hålla honom i mina armar precis just nu. En del av mig ville lägga på luren och försvinna ur hans liv för alltid. Inte för min egen skull i första hand, utan för hans. För att han inte ska behöva bli sårad av mig, gång på gång. Det kändes som en evighet när vi pratade. Som att jag aldrig kulle kunna lägga på. Men såhär efteråt så vill jag fortsätta höra hans röst. Nej, jag vill känna hans armar runt mig. Någonstans där det är mörk och lätt. Jag vill känna igen..