rumas

Tänker att jag får spy galla hur mycket jag vill här, jag tvingar ingen att läsa skiten. Så nu ska jag göra det, nu ska jag VERKLIGEN göra det. De senaste fyra åren av mitt liv har inte varit mycket mer än ett passivt självmord. Det är som en ond cirkel jag inte vet hur jag ska ta mig ut ur. Och ja, jag skyller det på många fler saker än mig själv. För jag har så jävla svårt att tro att jag skulle välja det här livet om jag vetat i förväg var jag skulle hamna. Jag ser ned på mig själv av fler anledningar än en. För att jag lever på soc. För att jag har asperger. För att jag är 182 cm lång och mer maskulin än de flesta tjejer jag känner. För att jag är en jävla fegis. För att jag saknar självkontroll till den grad att jag inte bara har bakisångest dagen efter utan minns sakerna jag gör på fyllan i flera år och ångrar dem mer och mer för varje sekund som går.

Det är så det är, och ni har ingen aning om hur jag mår. Och med det menar jag inte att "jag mår så dåligt att ni inte ens kan föreställa er det för ni har aldrig mått såhär dåligt", utan jag menar att ni inte vet det eftersom inte ens jag vet det. Jag kanske mår jättebra egentligen, om man jämför med alla människor som tar livet av sig. Jag ska inte ta livet av mig och kommer troligtvis aldrig någonsin göra det heller. Varför skulle jag göra det för, varför skulle jag utsätta min familj, släktingar och vänner för det? Nä. Och sen är jag ju en fegis också. Jag bara klagar och klagar, men jag lyfter inte ett finger för att försöka ändra mitt liv. Jag vet inte ens om jag vill. Kanske är jag så trasig som jag verkar vara ibland. När jag drömmer saker, vaknar och kan behöva en timme eller mer för att inse att drömmen var det som inte var på riktigt, inte verkligheten som jag först trodde.

Imorse drömde jag att hela världen gick under. Ångesten i drömmen var intensivare än någon känsla jag känt på minst ett år. Det var obehagligare än själva känslan i sig. Jag har tänkt så mycket på döden den senaste tiden. När min lillasyster ramlade i trappan förra veckan, då var jag övertygad om att hon skulle dö. Jag var övertygad om att det var mitt fel också. Det är jag fortfarande. Sekunden innan hon ramlade tänkte jag "jag borde hålla i henne, tänk om hon ramlar". Såna tankar har jag hela tiden. Fast hittills är det inte direkt någon som tagit dem på allvar. Det här var iofs första gången det faktiskt hände någonting. Och jag tror inte att det var ett sammanträffande. Pappa åkte in till akuten för några dagar sedan. "Det kanske är någonting allvarligt, han kanske dör.." tänkte jag. Han har inte fått åka hem än. Han var nära att få blodförgiftning. Jag börjar bli rädd för mig själv, rädd för att tänka saker. För vad någon läkare eller någon annan än säger kan de inte övertyga mig om att det INTE är mitt fel. Jag orkar inte mer. Men det säger jag alltid. Och uppenbarligen orkar jag hur mycket som helst, för jag har inte ens varit i närheten att göra slut på skiten, inte en enda gång..

Köpte ett paket cigaretter idag, så onödigt, för egentligen röker jag inte ens. Det smakar så jävla äckligt, det luktar så jävla äckligt, det är så jävla dyrt, ett jävla slöseri med pengar bara, men jag kände mig så jävla tom. Ända sen jag lade av med allt, knark, sprit, och cigaretter, så har jag ingenting att trösta mig med. Hur dåligt jag än mår vill jag inte dricka, knarka, eller röka. Jag vill ha kontroll. Även om jag egentligen inte har det, då hade jag inte legat och sovit på min soffa på dagarna. Men jag förstår inte varför folk väljer att inte ha kontroll frivilligt? Fast å andra sidan är de väl inte alls som mig.

Somnade på soffan idag, igen. Slutade äta min antidepressiva medicin för några dagar eller några veckor sen, och de senaste dagarna har jag varit obeskrivligt trött. Sover minst tolv timmar, och vaknar inte på morgonen trots att solen lyser in genom fönstret, rakt i mitt ansikte, från 5-6 på morgonen. Jag bara ligger där och lider och försöker vända bort huvudet.
Såg ett program om barnslavar i nåt land, en del av mig önskade att vi hade haft sånt i Sverige också när några barn skrek i trappuppgången och smällde i dörren flera gånger. Jag har verkligen blivit cynisk, jag hatar nästan allt. Det är inte okej i min ålder, var det någon som sa nån gång. Nä, men vore det inte enklare om saker inte var så värdelösa och lätta att störa sig på?

Förlåt, har en negativ dag idag. Lite sådär speciellt negativ.

Såg nåt på tv nyss, nån sorts kortfilm, Juiced hette den. En tjej och en kille som åt frukt tillsammans. Sen var de på nån fest, och där åt tjejen frukt med en annan kille. Den första killen blev jätteledsen, förstår honom. Hade inte velat att någon jag gillade åt frukt med en annan tjej. Fast sen blev han bjuden på frukt av en annan tjej. Om du inte fattat det än symboliserade frukten kyssar, hångel, sex, ungefär. Gillar såna där störda saker. Vill kalla det konst. Antar att det är vad det ska föreställa också. Antar att jag är konstnärlig. Eller bara konstig. Det kanske är samma sak?

Undrar vad det är för jävla skit jag sitter och spyr ur mig, ska verkligen försöka bli på bättre humör. Ska tröstshoppa för en tusenlapp på Lagerhaus webshop. Det enda som gör mig på bättre humör nu för tiden är att shoppa inredning. Materialism sure is my cup of tea.

"Internationella kvinnodagen", är det det här ni kallar jämställdhet? Förstår inte hur ni kan sova om nätterna. Var är den internationella mansdagen? Det är ett sånt JÄVLA tjat, HELA TIDEN, om att män och kvinnor ska behandlas lika. Men gör de det? Nej. Varför inte? Är det männens fel? Ja, troligtvis. Alla män är svin. Därför är det väl klart att de inte förtjänar en egen dag. De har ju alla andra... dagar? Kvinnor däremot är perfekta, kvinnor gör aldrig fel. De måste få en egen dag för de är så speciella och underbara och förtjänar extra uppmärksamhet och.. HAAAAAAAAAAAAAAALLÅÅÅÅ, märkte ni vad som hände nu?
Om ni inte vill att kvinnor ska behandlas annorlunda än män, varför då komma på en sån idiotisk jävla grej som den här dagen?

Från och med nu ska jag varje år denna dag klä mig i enbart svarta kläder och sörja mänsklighetens avsaknad av intelligens.

JA, jag stör mig något oerhört på ALLT. Nu vet du det.

Screw you, world. Nu skiter jag i vad det står i de gamla inläggen här. Ska sluta vara en sån jävla perfektionist, för när jag är det får jag ingenting gjort. Så, nu SKA jag blogga. För jag gör absolut ingenting på dagarna. Om man inte räknar med att jag drömmer då. Drömmer så jävla mycket mer än jag lever. Tror mer på den verkligheten än den verkliga verkligheten.

Chania frågade precis om jag inte skulle komma ned till Skåne en helg. MEN JA, KLART SOM FAN JAG VILL. Problemet är ju bara att hur jävla mycket jag än vill verkar jag inte klara av det. Det är väl ingen nyhet att det är svårt att göra saker man inte vill. Som att gå upp till skolan halv sex på morgonen, medans det går jättebra att gå upp halv fyra om man ska göra någonting man vill göra. För mig är det lättare att ta mig upp till skolan! Det är fel på mig, alla fel, fler än man kan räkna till.

Nu har jag ingenting mer att spy ut. Men det gör inget för nu har jag åtminstone skrivit NÅGOT istället för INGET!