rumas

Han ringde nyss. Vi pratade, länge. Jag känner mig så kluven. En del av mig ville bara upprepa om och om igen hur mycket jag älskar honom, att han är min framtid och att jag vill hålla honom i mina armar precis just nu. En del av mig ville lägga på luren och försvinna ur hans liv för alltid. Inte för min egen skull i första hand, utan för hans. För att han inte ska behöva bli sårad av mig, gång på gång. Det kändes som en evighet när vi pratade. Som att jag aldrig kulle kunna lägga på. Men såhär efteråt så vill jag fortsätta höra hans röst. Nej, jag vill känna hans armar runt mig. Någonstans där det är mörk och lätt. Jag vill känna igen..

Har spenderat natten med bästavän och två riktigt gamla vänner (sen tio år tillbaks). Visst, det var kul. Vi hade trevligt och jag lärde mig att det faktiskt finns goda chips som jag INTE smakat (upptäckte cream cheese. Sen tidigare har jag tycker jag om fyra sorter har jag för mig. Det är också de enda jag smakat. Inbillar mig själv att alla andra är äckliga. Jag är väldigt kräsen vad gäller ätbara saker) och innan jag gick dit fick jag dessutom komma ut ett tag och träffa några människor som visst inte hört talas om helgens missöden. Det kändes skönt att komma ut lite. Jag blev dock föremål för en del stirrande på väg hem till mina vänner..

Jag sitter i sängen och gråter. Delvis pga vad som hände idag, och delvis pga att jag befinner mig i ett gammalt trähus där jag riskerar bla sexbenta sängkamrater.. När jag först kom upp hit så letade jag i taket och längs väggarna efter malar...

Jag trodde nyss att jag skulle dö. Till min stora lycka har dessutom mamma låst in mina alprazolam för att jag inte ska ta för många. Jaha, tack mamma. Då behöver jag bara springa och leta efter dig eller pappa när jag får panikångest, för att få en tablett på 0,25 mg..... Jag är ingen benso-newbie, tyvärr, så det råkar vara så att jag har utvecklat tolerans och ärligt talat, jag känner knappt av 1, eller 2 mg ens. Men jag antar att det bästa är att inte stoppa i sig några kemiska saker. Det är bättre att bara sitta någonstans, ensam, och vänta ut det. Hoppas att man har ett rakblad i närheten så kan man förlora lite respekt på det viset. FML

Vad blir det.. tredje dagen i solen idag? Eller kanske fjärde. Låg ute nästan hela dagen idag. Åt en morot. Sprayade vatten på mig, inbillar mig att man blir brunare då. Kanske stämmer. Jag förstår inte varför jag knappt har fått någon färg. Förrförra året somnade jag i solen i en halvtimme och sen var min rygg solbränd i ungefär ett år. Men nu händer det INGENTING. Men vi får väl se om en månad.

Riktigt fula ben har jag också

Ointressant ointressant ointressant! Lyckas inte få till något flyt när jag skriver. Kanske borde ge upp. Kan berätta om tjafs. Det är det som har hänt idag. Jag tjafsar, bråkar, slåss, debatterar, krånglar sällan med folk öht. Så det kanske vore någonting. Fast nej. Usch. Ska försöka fixa en SNYGG design. Ciao

Gråter lite. Jag har trots allt fått det rekommenderat av läkaren. Haha....

Har legat ute i solen i två timmar idag, trots att jag egentligen inte får (eftersom jag äter antibiotika eller vad det är). Blev lycklig eftersom jag faktiskt blev lite brun. Liiite. Tror att jag ska gå ut och lägga mig varje dag tills i höst, så jag slipper bli så blek igen under vintern. Jag känner mig så ful när jag är blek. Ioförsig är det sällsynt att jag inte känner mig ful.

Vad händer mer i mitt liv just nu..? Ingenting alls, ärligt talat. Jag borde åka ned och träffa älskling, men han har druckit öl. Vilket innebär att vi inte kommer vara sams om vi ses..

Annars försöker jag övertala bästavän att följa med till stockholm i juni och gå på konsert. Linkin Park kommer till sverige för första gången på tre år! Jag har faktiskt varit ett fan av dem sen jag var ungefär sju år..
Men troligtvis kommer det ju gå precis som allt jag försöker mig på. Det lär alltså inte bli av...

 

Old Stuff..

Några av låtarna som fick mig att börja lyssna på bandet från första början. Saknar stilen på deras gamla låtar.. De är ett band som egentligen inte kan placeras in i något fack, de har en (enligt mig) totalt unik stil. Och jag älskar alla låtar de gjort, mer eller mindre. Har nog lyssnat igenom allt de har gjort från Xero till deras senaste skiva. Sen skadar det ju knappast att Chester Bennington är en sådan snygging! Enligt mig åtminstone.. ;)

Linkin Park - In The End

Linkin Park - Breaking The Habit

Linkin Park - Crawling

Jag råkade visst somna med telefonen i handen när jag slöläste forumtrådar ang plastikkirurgi, upptäckte jag när jag ungefär nyss blev väckt av att det ringde. Numret hade jag ingen aning om vems det var, men när jag svarade så var det två personer som jag inte pratat med på väldigt länge. Samtalet var (iaf från min sida) väldigt förvirrat och varade inte särskilt länge, men jag tror att min kropp just nu utsöndrar samma mängder endorfiner som om jag hade gymmat i fyra timmar konstant. Ärligt talat, jag vet inte vad jag har att bli glad för egentligen. Men jag saknar "förut", och det är precis vad personerna i fråga påminner mig om. De ÄR en stor del av "förut". Jag känner mig skyldig för att jag blev så glad. Jag känner mig skyldig och dessutom rastlös som en rabieshund på tjack. Under tiden det tar för mig att somna om kommer jag antagligen anklaga mig själv för min låga moral, obefintliga empati och mitt enorma ego. Tusen gånger om. Minst.

Sådär, done. Jag inaktiverade mitt facebook-konto. Är väldigt stolt över mig själv faktiskt*. Trodde aldrig att jag skulle klara av att faktiskt göra det. Nu återstår det att se hur lång tid det tar innan jag blir desperat och loggar in igen..

Inatt drömde jag. Jag har inte drömt någonting på väldigt väldigt länge tror jag. Jag vet inte så noga, mitt minne håller ju sakta men säkert på att utplånas totalt. Det läskigaste är ju att jag inte bara har problem med närminnet, utan allt som finns "lagrat" i min hjärna försvinner bakom ögonen på mig. Jag är en enda förvirrad röra just nu. Idag har jag dessutom blivit både ledesen och glad av obetydliga saker. Arg och frustrerad och nära tårar när någon inte verkade vara intresserad av att prata med mig på facebookchatten. Nästintill euforisk när någon gillade min nya profilbild.

Jag är ett vrak just nu, jag håller på att krascha och hur jag än vänder och vrider på mig så får jag inte någon luft.
Jag suktar efter dåliga saker, har svårt att se folk i ögonen för att jag skäms för mig själv. Jag är konstant uppmärksam på hur jag sitter, står, låter, ser ut, hur jag är överlag, och jag känns fel.

Precis just nu känns det som att jag varken vet ut eller in. Jag är smärtsamt nykter och medveten om verkligheten, samtidigt känns ingenting riktigt verkligt.

Det är förresten så varmt, eller jag är så varm, att jag inte ens kan vara inomhus utan att få feberkänslor.

Nog om mig! Eh.. nä. Jag är ju en ganska så egocentrisk person. Men min mamma visade mig en liten filmsnutt idag som visst är med i extramaterialet till  I Rymden Finns Inga Känslor-DVDn. De förklararen del saker så bra, och den yngre tjejen får mig att le, hon utstrålar verkligen glädje!

 

Jag har suttit i några timmar och letat efter musik, eftersom jag inte har någon dator när som helst kan jag inte lägga in låtar på min Spotify direkt när jag hör dem, så när jag väl får chansen går jag in på sverigesradio.se och letar i P3's låtlistor.. Jag älskar musik som kommer på våren. Det beror antagligen på att man är på så bra humör i övrigt vid den här tiden på året, men även på vintern så är låtarna tusen gånger bättre än de som kommit någon annan årstid, för man kopplar ihop känslan ♥

Nu är jag precis hemkommen från BUP-besök och matshopping (för min mor och mormors del, jag satt snällt och väntade i bilen i en timme. Det är vid sådana tillfällen jag önskar som mest att jag vore fin ospacklad).

"Mötet" blev långt ifrån vad jag hade väntat mig. Trodde att min läkare hade skickat en remiss för OCD-utredning, men nähej, det hade hon då rakt inte. Samtalskontakt tyckte hon visst att jag skulle ha, för det var vad hon hade bett dem ordna. Träffade samma kvinna som förra året när jag var på BUP och pratade, men den här gången var hon mycket mer påläst om mig (det fanns ju inte lika mycket bakrund senast jag var där, och jag minns inte att jag var pratglad) och jag tyckte att det kändes jättebra.
Precis som jag trodde blev det prat och suicidtankar etcetera, fast jag förklarade för henne att jag aldrig skulle kunna ta mitt eget liv, och hon förstod. Hur långt ned jag än skulle kunna hamna skulle jag aldrig vilja utsätta människor runt mig för någonting sådant..

Osäker och borttappad, det är jag det. Jag vet inte vad jag vill, vart jag är påväg, hur jag ska göra för att ta mig någonstans alls. Men det vet jag ju, egentligen. Men jag har varken resurser eller motivation. Och för er kan jag ju inte förklara. På samma sätt som jag inte kan säga till en läkare vilka mediciner jag vill ha, vilka mediciner jag är helt övertygad om skulle hjälpa mig. Så jag är tyst helt enkelt.

Känner mig riktigt peppad inför besöket på BUP imorgon. Jag är inte alls sugen på att både klä på mig (varma) kläder OCH gå ut i solen. Jag kan inte ens sitta still inomhus, trots att jag dragit ned värmen i alla rum, och öppnat fönster.
Min puls har iallafall gått ned till 100 bpm ungefär. Nu måste jag gå ut och försöka ta till vara på lite sol, trots att jag redan svettas. Jag vill ju inte se ut som ett sjukt barn som bott i en mörk källare halva sitt liv.

Jag har inte ätit någonting sedan middagen. Till och med när jag åt concertan var jag hungrig på kvällen och natten, jag kunde äta massor. Godis, grönsaker, glass, pasta, vad som helst, bara det gick att äta. Nu är jag inte hungrig alls. Jag är heller inte trött. Gissar att det beror på den nya medicinen. Det känns faktiskt ganska bra hittils. För det är inte SSRI, det är någonting helt nytt, som kanske kan ersätta concertan som jag inte får äta "tills vidare". Kanske den här är bättre, eftersom den ska kunna hjälpa mot både depression och trötthet.

Snöblind - Kan själv

Veronica Maggio - Kan inte säga nej

Jonathan Johansson - Aldrig ensam

 

Vaknade med feber, släpade mig iväg till läkaren, samma puls, bort med concertan, fick påpekat att min depression/ångest var på den nivån där de ofta lägger in folk, nej tack, fick antidepp (Voxra) och ångestdämpande/benso (Alprazolam/Xanor), åkte till älskling.

Åkte till HAB idag för att träffa min läkare. Jag hade ett moln i huvudet, det var nästan helt tomt där inne. Så jag satt väl mest och lyssnade. Hur som helst, eftersom ingenting bra någonsin får hända mig, så gjorde det såklart inte det nu heller. När hon skulle mäta mitt blodtryck så upptäckte hon att min puls var hög, mellan 122 och 128 bpm de (fem) gångerna hon kollade.. Vilopulsen alltså. Vilket är helt jävla underbart, eftersom hon nu funderar på att sätta ut min concerta. Jag ska tillbaks imorgon så får vi se.. Just nu har jag så jävla ont överallt. Byebye