Medusa, plastik, lycka
Jag har inte ätit någonting sedan middagen. Till och med när jag åt concertan var jag hungrig på kvällen och natten, jag kunde äta massor. Godis, grönsaker, glass, pasta, vad som helst, bara det gick att äta. Nu är jag inte hungrig alls. Jag är heller inte trött. Gissar att det beror på den nya medicinen. Det känns faktiskt ganska bra hittils. För det är inte SSRI, det är någonting helt nytt, som kanske kan ersätta concertan som jag inte får äta "tills vidare". Kanske den här är bättre, eftersom den ska kunna hjälpa mot både depression och trötthet.
Fast trots det så vill jag inte vara kvar här. De kan stoppa i mig vad som helst, värre än någonting jag någonsin provat, de kan sätta en slang i min arm som pumpar in heroin. Det spelar ingen roll, jag kommer aldrig vilja känna mig på det sättet jag faktiskt gör. Jag känner mig hemlös. Trots att jag har tre olika ställen att bo på. Men inget av dem är ett där jag faktiskt kan stanna, där jag kan få sinnesro och faktiskt känna mig hemma. Inget är mitt på riktigt. Så därför känner jag mig litegrann som en uteliggare. Jag hör inte hemma någonstans.
Det var nog allt, för tillfället.
Kommentarer
Trackback
