fosterställning
Precis just nu känns det som att jag varken vet ut eller in. Jag är smärtsamt nykter och medveten om verkligheten, samtidigt känns ingenting riktigt verkligt.
Jag ljuger väldigt mycket. För mig själv och för andra människor. För jag vill inte att de ska bli sårade av mig. Men i efterhand förstår jag att det som hade varit ett litet stick i hjärtat om jag sagt sanningen direkt, har livnärt sig på mina lögner och växt. Och då blir nog smärtan jag orsakar likvärdig med den man får utstå om kör ett spett genom bröstkorgen.
Jag står i en återvändsgränd och jag vet inte vad som är rätt eller fel!
Suget efter verklighetsflykt är enormt, men jag vågar inte släppa loss mig själv. Stressen inuti mig sliter och drar, vill inte komma ut och håller mig kvar här och jag HATAR min kropp, mina tankar och mina känslor.
Kommentarer
Trackback
