rumas

Jag råkade visst somna med telefonen i handen när jag slöläste forumtrådar ang plastikkirurgi, upptäckte jag när jag ungefär nyss blev väckt av att det ringde. Numret hade jag ingen aning om vems det var, men när jag svarade så var det två personer som jag inte pratat med på väldigt länge. Samtalet var (iaf från min sida) väldigt förvirrat och varade inte särskilt länge, men jag tror att min kropp just nu utsöndrar samma mängder endorfiner som om jag hade gymmat i fyra timmar konstant. Ärligt talat, jag vet inte vad jag har att bli glad för egentligen. Men jag saknar "förut", och det är precis vad personerna i fråga påminner mig om. De ÄR en stor del av "förut". Jag känner mig skyldig för att jag blev så glad. Jag känner mig skyldig och dessutom rastlös som en rabieshund på tjack. Under tiden det tar för mig att somna om kommer jag antagligen anklaga mig själv för min låga moral, obefintliga empati och mitt enorma ego. Tusen gånger om. Minst.