rumas

Smärtan i min livmoder/mina äggstockar som väckte mig imorse har äntligen släppt, efter en halv överdos värktabletter och brännhet vetekudde.

Ligger och tittat ut genom fönstret.
Himlen är underbart blå och jag får för mig att det är vår.

Jag längtar så, tills snön försvinner och jag kan börja andas igen.

Tidigare har jag mest varit likgiltig till mina återkommande vinterdepressioner, jag har tagit tabletter av den enkla anedningen att det har känts nödvändigt. Jag har aldrig trott att de fungerat, men jag har känt ett behov av att stoppa i mig någonting.
Nu känns det bara jobbigt att må dåligt, jag vill inte, jag vill vara lycklig, och kunna glädjas åt små detaljer, utan att negativiteten ska lägga sig som ett svart dis mellan mina näthinnor och verkligheten.

Jag kommer på mig själv med att minnas och sakna Vemyra, den fem timmar långa bilresan upp till Sollefteå med Mats. Jag undrar vad han gör just nu, jag skulle vilja träffa honom igen. Och mina promenader till bussen, från förra våren i en stad som räknas som stor för att ligga i Dalarna. Musiken som alltid var ny, och känslorna den fick mig att uppleva. Precis när det kalla och mörka hade släppt taget om mig. Det vill jag uppleva igen.
Så jag hoppas att snön smälter snart.

Nu ska jag ut, ska röka en cigarett eller två, och hoppas på att solen känns och inte bara syns.