26/1-11
Jag kommer antagligen skjuta mig själv i huvudet snart.
Sitter och försöker fixa med bloggen, vilket jag hoppades skulle gå fort så att jag kan göra lite annat innan min pojkvän kommer hit.
Sen vägrar min tvååriga syster följa med mamma och handla, så jag ska passa henne. Visst, hon är sjukt jobbig och hade antagligen stört mig väldigt mycket, men om hon får sitta i mitt knä och titta på när jag använder datorn brukar hon inte klaga så mycket.
MEN, min lillebror som redan innan har varit här och tjatat om allt mellan himmel och jord i 20 minuter, han börjar såklart bråka med min syster.
Eller leka, enligt honom. Men jag tycker inte att man kan kalla det för att "leka" när det enda han gör är att få min syster att skrika, och när han dessutom gör illa henne. Som vanligt börjar jag med att säga åt honom snällt några gånger, fem kanske.
Sen byter jag ton, och efter några minuter som känns som en evighet börjar jag skrika åt honom, fortfarande ingen respons. Precis likadant, varje gång. Han säger "oj förlåt", och att han ska sluta, men jag börjar fundera på ifall han kanske har någon sällsynt sjukdom som gör att du inte minns alls vad du sa för 30 sekunder sen, för det verkar han inte göra.
Eller 30 sekunder, då har jag tur. Oftast hinner det inte ens gå fem. Eller två.
Ångestmonstret börjar vakna till liv, han sträcker på sig och öppnar ögonen. Tar en tugga av mitt innanmäte.
Jag slänger ut båda två, ber honom ta med min syster till hans rum så att de kan leka där. De skriker och sätter på hög musik, jag tror att jag ska spy av frustration.
Sen blir det tyst och jag öppnar dörren för att se varför; min syster har kissat i min säng. På min kudde, min filt och madrassen.
Vilket med 99,9% säkerhet inte hade hänt ifall min bror inte hade jagat upp henne.
Jag försöker lugna ned mig, måste antagligen gå ut en stund. Jag står inte ut.
Sitter och försöker fixa med bloggen, vilket jag hoppades skulle gå fort så att jag kan göra lite annat innan min pojkvän kommer hit.
Sen vägrar min tvååriga syster följa med mamma och handla, så jag ska passa henne. Visst, hon är sjukt jobbig och hade antagligen stört mig väldigt mycket, men om hon får sitta i mitt knä och titta på när jag använder datorn brukar hon inte klaga så mycket.
MEN, min lillebror som redan innan har varit här och tjatat om allt mellan himmel och jord i 20 minuter, han börjar såklart bråka med min syster.
Eller leka, enligt honom. Men jag tycker inte att man kan kalla det för att "leka" när det enda han gör är att få min syster att skrika, och när han dessutom gör illa henne. Som vanligt börjar jag med att säga åt honom snällt några gånger, fem kanske.
Sen byter jag ton, och efter några minuter som känns som en evighet börjar jag skrika åt honom, fortfarande ingen respons. Precis likadant, varje gång. Han säger "oj förlåt", och att han ska sluta, men jag börjar fundera på ifall han kanske har någon sällsynt sjukdom som gör att du inte minns alls vad du sa för 30 sekunder sen, för det verkar han inte göra.
Eller 30 sekunder, då har jag tur. Oftast hinner det inte ens gå fem. Eller två.
Ångestmonstret börjar vakna till liv, han sträcker på sig och öppnar ögonen. Tar en tugga av mitt innanmäte.
Jag slänger ut båda två, ber honom ta med min syster till hans rum så att de kan leka där. De skriker och sätter på hög musik, jag tror att jag ska spy av frustration.
Sen blir det tyst och jag öppnar dörren för att se varför; min syster har kissat i min säng. På min kudde, min filt och madrassen.
Vilket med 99,9% säkerhet inte hade hänt ifall min bror inte hade jagat upp henne.
Jag försöker lugna ned mig, måste antagligen gå ut en stund. Jag står inte ut.
Kommentarer
Trackback
