rumas

Kanske börjar mitt självhat gå lite för långt nu. Jag vill slita loss mitt ansikte när jag ser mig i spegeln. Jag vill bryta vartenda ben i min kropp och slänga den någonstans där ingen någonsin kan hitta den. Det finns ingenting som ens ser "okej" ut på mig. Mina öron är asymmetriska. Mina ögonbryn är asymmetriska. Mina bröst är asymmetriska. Mina ögon är asymmetriska. Mina händer är asymmetriska. Till och med mina läppar är asymmetriska, hur nu det går ihop. Min näsa och nästipp är för breda, näsbenet behöver slipas ned. Min mun sitter jättelångt ned i ansiktet. Jag har kinder som en hamster, trots att jag har ett BMI på 16,3. Jag behöver lyfta ögonbrynen och operera ögonlocken. Ska jag ens börja med min kropp? Jag har inga tuttar. Jag ser ut som ett benrangel. Alla kläder sitter skitfult på mig och jag känner mig som en fånge i någon annans kropp. Jag känner mig långt ifrån feminin med mina jättestora händer och avsaknad av kvinnliga former. Och det värsta av allt, min längd. Jag vill kunna ta på mig ett par riktigt snygga skor när jag ska ut, utan att behöva bli 195 centimeter lång. Jag har fått tillbaks mina ätstörningar verkar det som. Min magsäck har krymp, och jag äter på sin höjd två gånger om dagen. Att få i mig en för mig normalstor portion tar mer än en timme. Jag är påväg nedåt, jag vill inte falla ned igen, slå sönder mig och halta tillbaks till någonting jag faktiskt kan kalla ett liv. Varför blir det såhär, undrar jag ibland. Men hittills är det ingen som kunnat ge mig ett bra svar på den frågan....