rumas

Jag måste bara upplysa, alla som måhända läser det här, och mig själv i framtiden. Det känns som att mina normala tankar byts ut en efter en mot tvångstankar. Ikväll och igår natt var värst hittills. Jag blir äcklad av mig själv, av vad min hjärna rör ihop, det jag drömmer på nätterna. Mardrömmar är för det mesta de enda drömmarna jag minns när jag vaknar, men jag brukar glömma efter ungefär en halvtimme. Genomsnitt. Men sånt som handlar om människor, eller djur, nära mig stannar kvar. En del saker är riktigt hemska, men jag blir mer skrämd av det faktum att min hjärna hittar på de där sakerna, än själva mardrömmarna. Leker domedagsprofet och tänker för mig själv ut exakt vad jag ska göra för att det ska bli rätt. Stäng spegeldörren, lämna öppet in till badrummet, titta inte in i garderoben, stäng inte dörren för fort och visa för guds skull inte att du är rädd. För det bor monster i mörkret får jag för mig. Jag börjar planera när mina syskon ska dö, mina föräldrar och släktingar. Det är obehagligt, ja självklart. Bortanför verkligheten är jag. Hon, menar jag.