10/5-11
Den här dagen sprang iväg med en väldig fart.. Jag har hunnit äta frukost och (äntligen!) bli klar med historian. Eller, nästan. Jag försöker bli klar med recensionen av Inglourious Basterds. Jag kan väl knappast påstå att det går någonting annat än skitdåligt. MEN, om jag kanske skulle försöka vara lite mindre negativ, så har jag faktisk börjat bli brun! Jag upptäckte det nyss, mina händer och armar än lika mörka som de brukar vara när jag dränkt dem i BUS-spray. Kanske finns det hopp för mig också!
Det har varit en ganska ledsen dag för mig.
Det har varit en ganska ledsen dag för mig.
Det känns som att jag knappt har några vänner kvar sen det tog slut med honom. Jag förväntar mig inte att hans vänner ska fortsätta prata med mig, min dåliga självkänsla har gång på gång förklarat att de är bara trevliga mot mig för att jag är tillsammans med honom.
Men de andra då, de som brukade kommentera mina inlägg på fejan, komma fram till mig på stan, de som fick mig att känna mig lite mindre värdelös, till och med bra ibland.
Jag skickar sms efter sms och hoppas på svar från någon, men de kommer aldrig. Jag finns inte för dem längre, Jag har blivit den där jobbiga personen. Vars sms man öppnar och trycker på bakåt-knappen, utan att svara.
För nu har jag gjort någonting fel igen. Jag har inte den minsta lilla aning om vad det är, så jag kan inte sluta med det heller. Det kanske är mina pessimistiska inlägg på facebook. Man tröttnar till slut. Jag vet det, men jag kan ändå inte sluta posta små rop på hjälp. Ångestmonster
Jag vet att jag har väldigt många vänner, men det räcker inte för mig. Jag önskar att alla ska tycka om mig. Jag vet att det inte fungerar så, men halva jag verkar inte förstå det. Mina tankar förstår, mina känslor förstår inte.
Nu väntar min mor på mig, hej.
Men de andra då, de som brukade kommentera mina inlägg på fejan, komma fram till mig på stan, de som fick mig att känna mig lite mindre värdelös, till och med bra ibland.
Jag skickar sms efter sms och hoppas på svar från någon, men de kommer aldrig. Jag finns inte för dem längre, Jag har blivit den där jobbiga personen. Vars sms man öppnar och trycker på bakåt-knappen, utan att svara.
För nu har jag gjort någonting fel igen. Jag har inte den minsta lilla aning om vad det är, så jag kan inte sluta med det heller. Det kanske är mina pessimistiska inlägg på facebook. Man tröttnar till slut. Jag vet det, men jag kan ändå inte sluta posta små rop på hjälp. Ångestmonster
Jag vet att jag har väldigt många vänner, men det räcker inte för mig. Jag önskar att alla ska tycka om mig. Jag vet att det inte fungerar så, men halva jag verkar inte förstå det. Mina tankar förstår, mina känslor förstår inte.
Nu väntar min mor på mig, hej.
Kommentarer
Trackback
