So if I survive, then I'll see you tomorrow
Tänker att jag får spy galla hur mycket jag vill här, jag tvingar ingen att läsa skiten. Så nu ska jag göra det, nu ska jag VERKLIGEN göra det. De senaste fyra åren av mitt liv har inte varit mycket mer än ett passivt självmord. Det är som en ond cirkel jag inte vet hur jag ska ta mig ut ur. Och ja, jag skyller det på många fler saker än mig själv. För jag har så jävla svårt att tro att jag skulle välja det här livet om jag vetat i förväg var jag skulle hamna. Jag ser ned på mig själv av fler anledningar än en. För att jag lever på soc. För att jag har asperger. För att jag är 182 cm lång och mer maskulin än de flesta tjejer jag känner. För att jag är en jävla fegis. För att jag saknar självkontroll till den grad att jag inte bara har bakisångest dagen efter utan minns sakerna jag gör på fyllan i flera år och ångrar dem mer och mer för varje sekund som går.
Det är så det är, och ni har ingen aning om hur jag mår. Och med det menar jag inte att "jag mår så dåligt att ni inte ens kan föreställa er det för ni har aldrig mått såhär dåligt", utan jag menar att ni inte vet det eftersom inte ens jag vet det. Jag kanske mår jättebra egentligen, om man jämför med alla människor som tar livet av sig. Jag ska inte ta livet av mig och kommer troligtvis aldrig någonsin göra det heller. Varför skulle jag göra det för, varför skulle jag utsätta min familj, släktingar och vänner för det? Nä. Och sen är jag ju en fegis också. Jag bara klagar och klagar, men jag lyfter inte ett finger för att försöka ändra mitt liv. Jag vet inte ens om jag vill. Kanske är jag så trasig som jag verkar vara ibland. När jag drömmer saker, vaknar och kan behöva en timme eller mer för att inse att drömmen var det som inte var på riktigt, inte verkligheten som jag först trodde.
Imorse drömde jag att hela världen gick under. Ångesten i drömmen var intensivare än någon känsla jag känt på minst ett år. Det var obehagligare än själva känslan i sig. Jag har tänkt så mycket på döden den senaste tiden. När min lillasyster ramlade i trappan förra veckan, då var jag övertygad om att hon skulle dö. Jag var övertygad om att det var mitt fel också. Det är jag fortfarande. Sekunden innan hon ramlade tänkte jag "jag borde hålla i henne, tänk om hon ramlar". Såna tankar har jag hela tiden. Fast hittills är det inte direkt någon som tagit dem på allvar. Det här var iofs första gången det faktiskt hände någonting. Och jag tror inte att det var ett sammanträffande. Pappa åkte in till akuten för några dagar sedan. "Det kanske är någonting allvarligt, han kanske dör.." tänkte jag. Han har inte fått åka hem än. Han var nära att få blodförgiftning. Jag börjar bli rädd för mig själv, rädd för att tänka saker. För vad någon läkare eller någon annan än säger kan de inte övertyga mig om att det INTE är mitt fel. Jag orkar inte mer. Men det säger jag alltid. Och uppenbarligen orkar jag hur mycket som helst, för jag har inte ens varit i närheten att göra slut på skiten, inte en enda gång..
Det är så det är, och ni har ingen aning om hur jag mår. Och med det menar jag inte att "jag mår så dåligt att ni inte ens kan föreställa er det för ni har aldrig mått såhär dåligt", utan jag menar att ni inte vet det eftersom inte ens jag vet det. Jag kanske mår jättebra egentligen, om man jämför med alla människor som tar livet av sig. Jag ska inte ta livet av mig och kommer troligtvis aldrig någonsin göra det heller. Varför skulle jag göra det för, varför skulle jag utsätta min familj, släktingar och vänner för det? Nä. Och sen är jag ju en fegis också. Jag bara klagar och klagar, men jag lyfter inte ett finger för att försöka ändra mitt liv. Jag vet inte ens om jag vill. Kanske är jag så trasig som jag verkar vara ibland. När jag drömmer saker, vaknar och kan behöva en timme eller mer för att inse att drömmen var det som inte var på riktigt, inte verkligheten som jag först trodde.
Imorse drömde jag att hela världen gick under. Ångesten i drömmen var intensivare än någon känsla jag känt på minst ett år. Det var obehagligare än själva känslan i sig. Jag har tänkt så mycket på döden den senaste tiden. När min lillasyster ramlade i trappan förra veckan, då var jag övertygad om att hon skulle dö. Jag var övertygad om att det var mitt fel också. Det är jag fortfarande. Sekunden innan hon ramlade tänkte jag "jag borde hålla i henne, tänk om hon ramlar". Såna tankar har jag hela tiden. Fast hittills är det inte direkt någon som tagit dem på allvar. Det här var iofs första gången det faktiskt hände någonting. Och jag tror inte att det var ett sammanträffande. Pappa åkte in till akuten för några dagar sedan. "Det kanske är någonting allvarligt, han kanske dör.." tänkte jag. Han har inte fått åka hem än. Han var nära att få blodförgiftning. Jag börjar bli rädd för mig själv, rädd för att tänka saker. För vad någon läkare eller någon annan än säger kan de inte övertyga mig om att det INTE är mitt fel. Jag orkar inte mer. Men det säger jag alltid. Och uppenbarligen orkar jag hur mycket som helst, för jag har inte ens varit i närheten att göra slut på skiten, inte en enda gång..
Kommentarer
Trackback
